Ett försök att sammanfatta Skarda bys tillblivelse
Bynamnet
Vid ett tillfälle råkade jag studera en karta från 1671, Geddas karta över lappskattelanden i Umeå lappmark. I området norr om Örträsket såg jag namnet Schardewari vid något som var ritat som ett berg. Det måste vara det lapska namnet på Storskardberget, tänkte jag.
På den här delkartan från Mårdbergets lappskatteland 1671 ser vi från vänster Vargån med Vargträsket (Maddemo-jauri), Vajbäcken med Storskardberget (Scharde-wari) och tillflödet från Storsupanträsket (Liem-jauri), Bredträskbäcken och Örån med Långselet (Sweine-soan) och Skangselet (Schudick-soan).
Det var uppenbart att namnet Skarda hade ett lapskt ursprung. Att wari eller vare betyder berg, det visste jag, men vad betyder scharde?
Mitt första försök blev i den gamla lapsk-latinsk-svenska ordboken Lexicon Lapponicum, utgiven 1779 och skriven av Lycksele-prästen Eric Lindahl och vår släkting, Jokkmokks-prästen Johan Öhrling. Där finns ordet skart förklarat med skorpa, hård yta.
Liknande förklaring ges av författaren Ingvar Ryd i boken Snö - en renskötare berättar. Tunn och litet frusen snö på marken kallas skartta (n). Renarna kan gräva igenom men är oroliga och vandrar mycket. Kanske har det snöat litet grann och så regnat och så har snön frusit till. Skartta tillhör hösten. Skartta handlar om snön på botten. Senare på vintern när snön är tjock, kan olika väder göra att snöns yta fryser till men det är aldrig skartta.
I en gammal handskriven sida med förklaring av lapska ord, som jag hittade på nätet, skriven av en med namnet Nensén, stod en helt annan föklaring. Skarde betyder dal (skar) mellan berg. Den föklaringen förefaller naturligtvis trolig. När man ser mot Skarda från Örträsk, ser man en bred, U-formad dal mellan Lillskardberget och Storskardberget.
Skaret, dalen mellan Lillskardberget och Storskardberget sett från Kärlekskroken i Örträsk.
(Del av en större bild, därav den dåliga kvaliteten.)
Båda dessa förklaringar fick stöd i skriften Ordbok till Sveriges lapska ortnamn av Björn Collinder och Kungliga ortnamnskommissionen. Där står att skarta eller skár'hta betyder snölager som frusit fast i marken i flak så att lav och mossa frusit fast i isen. Men ordet skarte finns också med och då i betydelsen dal, med exemplet Syitërë-skarte, Syterskalet. Ordet skarte hänvisar också till ordet skála med förklaringen att det kommer av fornnordiskans ord skard i betydelsen en öppning i ett föremål som uppstått när något tagits bort eller fattas; en fördjupning i en fjällvägg som för ögat ser ut som om ett stycke var bortskuret eller brutits bort från dess övre kant. Här nämns också norskans ord skard, skar eller skal med betydelsen en klyfta, en fördjupning i en fjällrygg eller mellan två bergstoppar.
I Ortnamnsarkivet finns också en anteckning från 1933 av Lisa Lidberg, som menar att namnet kommer av det lapska ordet skarde i betydelsen klyfta eller fördjupning. Hon har sannolikt lutat sig mot föregående referenser.
Av dessa olika bud verkar det sistnämnda mest troligt, en dal mellan två berg, skaret mellan Lillskardberget och Storskardberget sett från Örträsk. Det verkar också mer logiskt att ge namn efter en naturformation, som är stabil över tid, än efter ett väderfenomen, som ändras från år till år.
Nybyggare
Kartor över bydelarna från laga
skiftet 1892 och 1894 finns under "Skardabilder" i menyn till vänster.
Källor:
Ossian Egerbladh: Lyckselebyar från 1760-talet, artikel i Västerbottens
läns hembygdförenings årsbok 1968.
Skarda 1764-1993, häfte av studiecirkel i Skarda 1993.
Skarda
Sommaren 1764 lät en Sven Svensson från Brattsbacka, Nordmaling, syna in ett nybygge "wid Skardaberget, Wäster om Örån". I syneinstrumentet berättas bl.a. följande om området:
Åkerjorden wid Skardaberget består af fin
sandmylla och är beväxt med små tallskog samt förmenas wara frostaktig.
Uppföre Skardabäcken i Wäster har funnits ängesland,
hwarå Nybyggarne i Örträsk med rögsel något arbetat, och kan theraf
bergas ungefär 8 skrindor hö. Utaf Skardamyran kan fås 7 skrindor
myrhö, samt ungefär en skrinda af hwad Örträskboerne å samma myra rögt
och arbetat. Å thenna myra är ock rödningsland til 10 skrindor hö,
likaledes wid thenne myra i Söder wid Waijbäcken rödningsland till 2½
skrinda. I Sudost en liten myra om 2/3-dels skrindlands afkomst.
Tillfälle til en Sqwalteqwarns byggande är ej långt
ifrån tillärnade Gården samt skoglägenheter tillräckelige.
Redan samma sommar överlät Sven Svensson nybyggarrättigheterna med femton skattefria år till Olof Jonsson f.1732 från Hummelholm i Nordmaling. Denne hade gift sig i november 1763 i Lycksele med lappflickan och pigan Greta Persdotter f.1726 från Umbyns sameby och de bosatte sig i Skarda sommaren 1764 där deras första barn föddes samma år.
Olof Jonsson hade emellertid svårt att hålla svälten utanför dörren. De frodiga ängarna längs Vajbäcken slogs av nybyggarna i Örträsk så Olof fick nöja sig med den åker han röjde upp själv och myrarna och ängarna nordväst om byn. När de 15 frihetsåren hade gått till ända och hemmanet skulle skattläggas 1780, konstaterades att på grund av problemen att skaffa vinterfoder, kunde nybygget föda högst fyra kor, en häst och några smådjur. Nybygget togs därför upp till bara 1/10 mantal. Olof fick dock hjälp att författa en skrivelse till konungens befallningshavande med begäran om ytterligare ett antal frihetsår. Detta beviljades, men det framgår inte hur många extra frihetsår han fick.
Trots att nybygget i Skarda var mycket svagt, fick Olof 1792 ändå tillstånd att klyva nybygget i två lika delar om 1/20 mantal vardera. Den ena halvan gick till mågen Johan Olofsson f.1764 från Vänjaurbäck, som 1787 gift sig med äldsta dottern Maria. Den andra halvan gick till sonen Jonas, som senare gifte sig med Elisabet Bryngelsdotter från Åsele. Varken mågen Johan Olofsson eller sonen Jonas synes emellertid ha haft några starka känslor för Skarda. Mågen Johan vistas tidvis i Knaften och Nyby för att 1804 flytta permanent till Knaften. Sonen Jonas befinner sig tidvis i Lögdaträsk, Långsele och Viskan för att slutligen 1804 flytta till Lögdasund i Fredrika. Dottern Margareta gifte sig med Johan Olofssons bror Mikael Olofsson f.1769 från Vänjaurbäck. Efter en tid i Skarda och i Nyby, bosatte de sig 1809 i Långsele. Den yngsta dottern, Magdalena, gifte sig med Olof Andersson f.1768 i Bodbyn, Burträsk. De verkar ha levt ett kringflackande liv med barn födda i Brännäs, Skarda, Långsele och Knaften.
1805, sedan mågen Johan och sonen Jonas med sina familjer lämnat sina halvor av nybygget, flyttar Sven Olofsson Lycksell f.1773 från Ekorrträsk till Skarda och övertar en del av nybygget. Av Olof Jonssons släkt är det då bara Olof själv och dottern Margareta med mågen Mikael Olofsson som är kvar. 1809 flyttar mågen och dottern till Långsele och 1810 dör Olof Jonsson själv. Det förefaller som om Sven Lycksell då har hand om hela nybygget. Året därpå gör dock Sven Lycksell ett hemmansbyte med Anders Tomasson f.1761 från Skurträsk. Sven Lycksell flyttar med sin familj till Skurträsk och Anders Tomasson flyttar med sin familj och övertar nybgget i Skarda. Anders Tomassons ättlingar blir sedan kvar i Skarda till våra dagar. Vi känner dem som Fredrik Andersson, Per Fredriksson, Johan Persson, Arvid Persson , Hilda och Henny Persson, Anders Fredriksson, Johan Andersson, Alf Andersson m.fl., alla ättlingar i rakt nedstigande led till Anders Tomasson och alla boende i Skarda.
Strömåker
Tack vare goda kontakter med sin granne, länsmannen Pehr Öhrman i Örträsk, lyckades Elias Andersson f.1773 från Örträsk få denne att 1801, så sent på året som i november, syna ett nybygge i närheten av nybygget i Skarda. Lämplig åkerjord fann man på båda sidor om Vajbäcken. Syneprotokollet fortsätter sedan:
Til ängar utsyntes Mångstetmyra, Hwelftjernmyra, Pålmyra, Lustigkullmyra, Bäfwernäsmyra och Smörbäckmyra, dessutom själva Bredträsket til utgräfning som är så grundt innersti at thet hwar 3 qwarters watn. Om det träsket blifwer utgräft så skal thet blifwa ansenligt mycket ängar.
De tidigare skardanybyggarna Olof Jonsson och hans arvtagare, mågen Johan Olofsson och sonen Jonas, protesterade emellertid. De ansåg sig bättre behöva ängarna. Dessutom var Elias Andersson känd som en mindre skicklig arbetare och en slarver. Trots protesterna fick Elias landshövdingens tillstånd till nybygget, som skulle kallas Strömåker.
Skardaborna överklagade emellertid ännu en gång och begärde ny syn, som genomfördes den 1 juni 1803 av länsman Olof Persson Lycksell från Ekorrträsk och två nämndemän. Till tinget 1804 inkallades bl.a. Pehr Öhrman, som "vintertid" insynat nybygget, och Elias. Men Elias infann sig inte, han hade "rymt till Ångermanland". Rätten ansåg att skardaborna borde få behålla de insynta ägorna. Trots detta fick emellertid Elias ändå landshövdingens tillstånd att ta upp ett nybygge vid Vajbäcken.
Men Elias, som var känd som en slarver och tidigare var dömd till fängelse för bedrägeri, råkade vara skyldig skardaborna 20 riksdaler. De stämde honom till tinget 1805 och eftersom han inte kunde betala skulden, gick han med på att efterlämna sin rätt till nybygget vid Vajbäcken åt Johan och Jonas Olofsson. Elias blev dessutom vid samma ting dömd för eder, svordomar och oväsen under gudstjänsten till 90 daler silvermynt, som, eftersom han inte kunde betala, omvandlades till trettio par spö och en söndags uppenbar kyrkoplikt i Lycksele kyrka.
Men skardaborna skulle trots dessa turer ändå få en granne. Redan 1808 fick nämligen Anders Andersson f.1777 från Nyby, Lycksele, ett nytt tillstånd att ta upp nybygget Strömåker. På Storbränna utsynades plats för bostad och fem tunnland duglig åkermark. Utmarkerna var enligt tidigare syneprotokoll med undantaget att i stället för att sänka Bredträsket, skulle en damm byggas vid södra änden för att torrlägga ängsmark till cirka 15 skrindor hö.
Namnet Storbränna antyder att där har förmodligen varit en större svedja som tagits upp av Örträsk- eller Skarda-nybyggarna.
Nybygget Strömåker togs sedan över av Anders Anderssons son Nils Petter f.1806, som 1829 gifte sig med den 26 år äldre Kristina Andersdotter f.1780 från Petisträsk i Degerfors. De blev av naturliga skäl barnlösa (Kristina 49 år gammal vid vigseln) och när Kristina dog 1840, flyttade Nils Petter till Rönnås, Lycksele, där han bildade en ny familj med Helena Abrahamsdotter därstädes.
En Anders Gustaf Olofsson f.1805 i Skurträsk var brorson till Anders Tomasson, som kom från Skurträsk och tog över nybygget i Skarda 1811. Som nygift flyttar Anders Gustaf med sin nyblivna hustru Anna Brita Ersdotter som dräng till sin farbror på nybygget Skarda. När Nils Petter Andersson sedan 1840 lämnar nybygget Strömåker, övertas det av denne Anders Gustaf Olofsson. Det förefaller sedan som att huvuddelen av nybygget delades mellan hans måg Erik Gustaf Jonsson f.1834 från Byssträsk, som gift sig med dottern Kajsa Lena, och hans son Olof Gustaf Andersson f.1839, som hade gift sig med Kajsa Stina Olofsdotter från Ström, Bjurholm. Ättlingar till dessa båda familjer blev i stor utsträckning kvar i Skarda.
Erik Gustaf Jonssons ättlingar känner vi som Jonas Eriksson, Gustaf Robert Eriksson, Johan Eriksson, Leonard Eriksson, Oskar Eriksson, Axel Gustafsson, Ragnar Oskarsson, Hjalmar Johansson, Gunnar Karlsson m.fl.
Nyåker sågs som en del av Strömåker. Den som först bodde där syns ha varit Karl Jonas Ersson f.1815 i Örträsk med familj och hans ogifte och barnlöse son Karl Jonas Karlsson. Efter dem synes Nyåker ha tagits om hand av bröderna Johan och Leonard Eriksson f.1873 och Leonards son Gunnar Karlsson fram till våra dagar.
Ödet för Olof Gustaf Anderssons del av nybygget Strömåker blev något komplicerat. Olof Gustaf dog redan 1880 och efterlämnade hustrun Kajsa Stina med hemmanet och barnen. 1888 gifte hon om sig med drängen Nils Hansson f.1864 i Skivsjö. Det senare äktenskapet blev dock barnlöst. Kajsa Stina dog 1927 och Nils Hansson 1928. Kajsa Stinas son i första äktenskapet, Johan Anton Olofsson, hade 1907 gift sig med Klara Johanna Bergström f.1883 i Hummelholm, Nordmaling. Johan Anton dog emellertid redan 1814 och efterlämnade hustrun och dottern Astrid Katarina. Klara Johanna gifte då om sig 1916 med Nils Hanssons broder Karl Hansson f.1878 i Bastuträsk, Bjurholm. Deras son Arne Hansson var sedan den som drev jordbruket in i våra dagar.
Vajbäck
Omkring 1840 påbörjades ett nybygge söder om Vajbäcken vid Fognäset, mitt emot den norra delen av Skarda-nybygget, av Erik Olofsson Nordlund f.1816 i Örträsk. Han var ättling i fjärde generationen i rakt nedstigande led till Brattsbacka-finnen Lars Olofsson, som efter en tid som måg i Lillarmsjö, kom till Örträsk 1706. Det här nybygget fick namnet Vajbäck. Erik Nordlund ser emellertid inte ut att ha varit av särskilt stabil natur. Familjen bor omväxlande i Skarda och i Tannsele fram till 1851, då familjen flyttar till Stridsmark i Sorsele och senare till Norge.
Nybygget säljs 1852 till Håknäs Sågverks AB, som arrenderar ut det till Erik Nordlunds svåger Anders Persson f.1820 i Kussjö. Denne är gift med Brita Maja Olofsdotter f.1824, yngre syster till Erik Nordlunds hustru Anna Sofia Olofsdotter f.1819. Det ser dock ut som om Anders Persson har svårigheter med nybygget. 1858 åtalas han nämligen för vanhävd av hemmanet och 1894 efterskänker sockenmännen en skatteskuld på 9 kr 92 öre "...enär han saknar tillgångar att dem gälda". Denne Anders Persson var farfar till Arvid, Hilda och Henny Persson. Det förefaller som att nybygget sedan får förfalla och ingen ny brukare kommer dit. Nybygget säljs 1899 av Håknäs Sågverks AB till Mo & Domsjö AB.
Kartor över bydelarna från laga
skiftet 1892 och 1894 finns under "Skardabilder" i menyn till vänster.